Känslan när den här bloggens statistik överstigen min egen är fasansfull, fantastisk, skrämmande, overkligt förnedrande och jätterolig. Ska jag skratta? Gråta? Skära mig? Hahaha. Vi i Team AW får nog tacka Ponnysanning för statistikswinget, det var nice. 

 

För upplysnings skull kan jag meddela att Ponnysanning just nu befinner sig i en halvbrant nerförsbacke, på väg till terrängbanan. Där är troligtvis också resten av Camp B, som idag ska prova terräng och allt vad det innebär. Tidigare idag var de en sväng hos vår svenska mästare-granne, Royne Zetterman, och beundrade hans nybyggda superplace. Jag var inte med, för jag befann mig i olika hagar, jagandes efter hästar såväl innanför som utanför staketet, eller också mockade jag hästskit för glatta livet. Inte lika glamouröst som Roynes stallar, men nödvändigt på alla plan. 

 

Liten uppför sig väl, fast han "gillar bara mig." Det är jag glad för på ett sätt, men lite besviken över på ett annat vis. Det blir jobbigt för honom om varje ny människa innebär ett hot innan den ens har fått presentera sig själv; å andra sidan får mänskligheten bara ge sig fan på att visa sin goda vilja och förståelse innan hans ens fått en chans att misstro, så kanske han kan komma över sin ovilja att umgås med okända människor i ridhatt. ;) Hur som helst ska han och jag ut och cantra på ängarna idag - bara för att jag vet att han vill.

 

Torsdag har kommit halvvägs och jag har skoskav på alla tår. Ikväll åker vi ring efter båt och grillar - tjohoo! 

 

 

//Loppan