Nu är det gjort. Årets första farväl är taget, och känslan av att hösten hotar runt hörnet är ständig. Igår sa Madde och jag hejdå till varann för en väldigt lång tid, och precis som alltid rann tårarna okontrollerat när vi stod där i en halvmockad box och skulle vinka av varann. 

 

Vi har lovat att träffas i höst, allihopa. Om det blir i Stockholm, en sista sväng till Liseberg eller nere i Skåne vet ingen av oss ännu, men hela gänget ska ses innan vintern, det har vi lovat varann - mest för att inte bryta ihop framför elever och föräldrar varje gång vi står inför goodbye-moment.

 

Framtiden är, som Madde skrev i sin egen blogg, väldigt oviss, och kanske känns just det i luften. Det är många dar tills nästa år och mycket ska hända innan dess. Kanske vet alla redan det jag aldrig sagt. Kanske känns vintern så oerhört svår att överleva, för att sommarn var så varm och trygg. Kanske är jag bara paranoid och lite för snurrig för att blogga under rådande omständigheter.

 

Hur som helst så ses vi i höst. Allihopa. Och hösten är ju snart här, höhö.. ;)